Musikkritikens Funktion: En Personlig Refletion

Den seriösa musikerkritikern har spelat en viktig roll i musikens historia och allmänhetens syn på denna under åtminstone 200 år. Vad musikkritikens egentliga roll betyder har i stor utsträckning förändrats genom årens lopp. Men samtidigt har såväl populärmusiken, finsmakarmusiken och inte minst samhället förändrats i fantastiskt stor utsträckning, så detta har varit en oundviklig följd. Från att ha betraktats som en allvetande och av musikstycken djupt analyserande ”smakdomare” betraktades kritikerns ord nästan som lag på t.ex. 1800-talet. Satte ”smakdomaren” ett stycke på en piedestal, gavs publiken en vedertagen garanti att det här var en komposition som det nu var svårt för den privata, mindre insatta, personen att våga tycka mindre bra. 

Att det i viss mån är samma typ av musikkonnässörer som (kanske rentav genom reinkarnation) verkar i dag är inte ett helt felaktigt påstående och likheterna finns. Det är dock tveklöst skillnaderna som är betydligt mer utmärkande för dagens musikrecensent.  Idag är den allvetande smakdomaren lyckligtvis ett begrepp från det förflutna, även om det finns de kritiker som tydligt visar på en musikalisk överlägsenhet mot sin läsarpublik. Idag har det accepterats att skönheten hos musik ligger i betraktarens öron, vilket gör att det egentligen inte finns något rätt eller fel när man diskuterar musikkritik på amatörnivå. 

Men visst har en recension av t.ex. en Cream platta betydligt högre trovärdighet och analytisk inblick av en på ämnet kunnig person som ofta har utbildat sig till att bli både bättre lyssnare, musikanalytiker och skribenter. Leta upp och jämför en recension av ”Disraeli Gears” skriven av en nybörjare (detta kan enkelt hittas på exempelvis ett Cream forum på nätet) mot t.ex. originalrecensionen ur Rolling Stone i januari numret 1968 (Rolling Stone (Vol. 1; no. 4), Janary 1968, s. 20) och bilden blir snabbt tydlig att inte vem som helst kan recensera skivor. Åtminstone inte på ett läsvärt, intressant och fångande sätt – tre saker som, enligt mig, är oumbärliga i den moderna recensionen.

Genom tiderna har musikkritiken också varit mediet som bidragit till att den musikaliska kanon som representerar det bästa ur musiken från olika tider och olika genrer skapats. En kanon förs vidare genom generationer och i århundraden och blir en definitiv representation över vad som var de främsta musikaliska händelserna under en viss tidsera. Här är det viktigt att vissa kriterier används för att slå fast vad som är bra, respektive mindre bra, och utbildade, oerhört kunniga och passionerade musikkritiker spelar här en oerhört viktig roll. Något som musikerna inte helt på egen hand kan skapa även om det är deras musik som utgör kanonen. Detta gör att det gamla resonemanget om at musikskribentyrket oftast innehas av de inte duktiga nog att kunna spela musik själva helt faller platt. 

Skrivandet, precis som musiken, är ett hantverk i sig och i kritikerns makt ligger chansen att påverka människors skivkonsumtion och fungera som en guide för vad som är ”bra” och ”mindre bra”. I deras uppgift finns också att, i samma funktion som en DJ, få fram nya skivor och talanger i rampljuset. Att den seriösa musikrecensenten ibland har fått ett dåligt rykte hos lyssnare och musiker beror, enligt mig, på att artister inte har klarat av en negativt betonad recension och därmed kritiserar hela det musikkritiska yrket. Detta är absurt i deras arbete om kritiken är konstruktiv och befogad, någonting en musikrecensent med ett professionellt förhållningssätt alltid ska se till att vara. Dessa artister bör istället, återigen om recensionen är utförd på ett riktigt och ärligt sätt, ta till sig även de negativa punkterna av en recension och åtminstone betrakta varför denna åsikt har uppstått och om den varit befogad. En bättre kommunikation och respekt mellan artister och musikkritiker hade, enligt mig, i längden gynnat både musiker och kritiker och i sin tur därmed lyssnaren.

Musikerpoträtt - ERYKAH BADU

Få så genuint egensinniga artister har lyckats överleva på sina egna villkor i dagens överkommersialiserade musikaliska klimat på samma sätt som Erykah Wright Badu (född 1971). Under femton års tid har hon levererat toppklassiga, oftast egenproducerade, plattor och hyllats för sina energiska och originella livespelningar. Hennes stora musikaliska bredd har gett upphov till, inte bara bra, men också väldigt olikljudande skivor som har värvat henne en stor skara fans från flera olika håll. Men det är de afro-amerikanska genrerna som har legat till grund för allt hon har företagit sig. Erykah har flera gånger jämförts med Billie Holiday vilket bara i sig är en smått fantastisk bedrift.

1997 debuterade Badu med ”Baduizm” , ett album som gav henne mycket uppmärksamhet för den unika blandning av funk, jazz, hip-hop och klassisk Motown soul som skivan innehöll. Tillsammans med de manliga kollegorna D’Angelo och Maxwell fick Badus musik kritiker att skapa genrebeskrivningen ”neo soul” för vad de sysslade med. De var alla tre medvetna artister som gjorde soulmusik med kraftiga inslag från andra, i grunden, afro-amerikanska genrer. Vad som hördes på framförallt Erykahs och D’Angelos respektive debutalbum skapade en välbehövlig kontrast till det som för tiden passerade som soul och R&B på radio och MTV.

Med ”Baduizm” blev Badu snabbt ett hushållsnamn inom den moderna soulen och plattan sålde, trots sina icke-kommersiella ambitioner, i miljontals exemplar. Med en sådan omedelbar succé på ett stort bolag som Universal blir det oundvikligt att cheferna kommer att pressa artisten till att så snabbt som möjligt spela in ett nytt album. Erykah, som enkelt hade kunnat slänga ihop en samling liknande spår och åtminstone fått en guldskiva för besväret, lät sig dock inte stressas. Det tog tre år innan uppföljaren, ”Mama’s Gun” landade i butikerna. Skivan var om mycket ett samarbete med The Soulquarians, ett nybildat kollektiv av likasinnade artister, producenter och instrumentalister som rörde sig i gränslandet mellan soul, funk och hip-hop. Under några år höll den här gruppen till i Jimi Hendrix gamla studio i New York, Electric Ladyland Studios, där flera album som idag anses som mästerverk spelades in mellan 1997 och 2000. Tillsammans skapade de på ”Mama’s Gun” ett ännu bredare sound än föregångarens. Utan att låta krystat röde man sig från energiska och gitarrtunga öppningsspåret ”Penitentiary Philosophy”, till classic blues sång i ”Old Moon”, till den vackra duetten med Stephen Marley i ”Love You”, osv. Vad som dock bestod genom hela alstret var en känsla av värme och lekfullhet.

Till skillnad från en mängd artister vars kreativitet och uppfinningsrikedom har dalat med tiden har Erykah Badu inte varit rädd för att förändras. Det är detta som har hållit hennes musik fräsch och intressant. Hon har gått vidare till nya instrumentalister och medproducenter med varje skiva och man vet aldrig riktigt säkert vad som bjuds när en ny Badu platta vankas. 2003s ”Worldwide Underground” med specialsammansatta studiobandet Freakquency lämnade mycket att önska men hennes senaste verk, ett konceptalbum i två delar utgivet som ”New Amerykah” står sig som hennes ambitiösaste artistiska yttring hittills. Den första volymen är en mörk skiva som speglar de känslor och tankar som skapas av rädsla och texterna har en tydlig politisk framtoning. Den andra skivan som kom ut förra året har en betydligt varmare ljudbild och handlar om motsatsen till den första – kärlek, värme och positivitet. 

Vad som blir nästa steg för den här kvinnan återstår att se, men att det kommer att vara någonting oväntat är sannolikt att räkna med. Om och om igen har Erykah Badu visat att det går att klara sig i musikbranschen genom att hårt hålla på sin artistiska integritet. Om fler artister vågar följa hennes exempel kanske det finns hopp för den kommersiella musiken trots allt…

Pressmedelande - "The Beat Generation" Series

This year marks the 10^th anniversary of BBE’s "Beat Generation" series which started with Jay Dee's critically acclaimed “Welcome 2 Detroit” album in 2001. The occasion is celebrated by a blazing double-disc mixtape featuring choice cuts from all 11 volumes of the entire series, skillfully mixed by the legendary DJ Spinna.

Filled to the limit with impeccable beats and rhymes spanning almost a decade, the 74 mintues mix is the perfect introduction to the series for those with a late pass as well as a reminder of the greatness for those already initiated. Featuring music by the likes of Pete Rock, J Dilla, Marley Marl and Jazzy Jeff and covering styles as diverse as hip-hop, house, jazz and electro, this brand new 2xCD package is a must for any serious music collector.

Side Effectz - Hip Hop från de Småländska skogarna

Side Effectz är en rappgrupp uppväxta kring centrala Växjö som sammanfördes genom en gemensam passion för hip-hopkulturen. Cirka 2003 började producenten Juancan och rapparen Linkan att ta musikskapandet seriöst och några år senare släppte de på egen hand debutplattan ”AOTS: The Album”. Då uppmärksammades de bland annat i Kingsize Magazine och spelades på Sveriges Radio. Sedan dess har duon utökats till en trio då producenten Akopalips tagits in som fullvärdig medlem och när jag möter gruppen har de precis färdigställt sitt andra album, ”The Wood Sessions”. 

Det är två avslappnade killar i tjugofemårsåldern som tar emot mig när jag möter Linkan och Juancan från Side Effectz i en upplyst lägenhet i centrala Växjö. Tillsammans med producenten Akopalips (som tyvärr inte haft möjlighet att närvara vid intervjun) har de efter en lång process med mycket hårt arbete äntligen färdigställt och fått ut deras andra fullängdare via egna AOTS Entertainment, ”The Wood Sessions” är ett projekt som märkbart ligger dem alla varmt om hjärtat och som de gladeligen och passionerat diskuterar. Det är ett nöje att intervjua Side Effectz, det märks att de gillar vad de gör och att de känner sig bekväma i varandras sällskap. Det är uppenbart att de har en stark vänskap som inte enbart är uppbyggt kring musik.

Deras musik är vintage hip-hop och man kan uppfatta vissa influenser från hårdkokta klassiska amerikanska rappskivor i en del produktionerna och textmässiga koncept. Men det är viktigt för Side Effectz att bygga sin egen identitet och inte framstå som någonting de inte är. ”Vi är vanliga snubbar som snackar om vardagsgrejer som jag tror att många kan relatera till. Det är en speciell mentalitet som skapas i en mellanstor svensk stad som Växjö vilket lyser igenom i musiken och vi försöker aldrig vara något vi inte är”, är Linkans svar på hur deras uppväxt påverkat deras musik. ”Att slå igenom är inte den egentliga ambitionen. Vi älskar hip-hop och gör vår grej och om folk sen gillar det så är det självklart ett plus”.

”Vi är helt klart nöjda med den nya skivan. Vi påbörjade arbetet omkring 2008 så det har varit en lång process”, säger Juancan eftertänksamt och tar en klunk av sin öl. ”’AOTS: The Album’ var också en tung platta men vi hade betydligt mer begränsade resurser då och inte alls samma ambitioner och mål som med den nya. Man har blivit äldre och utvecklats både som musiker och som person”, fortsätter han. Linkan poängterar vidare att ”The Wood Sessions” i ännu större utsträckning än den första LP:n är ett hundraprocentigt Side Effectz projekt. ”I stort sett hela skivan, från produktionen, texterna och mixningen är 100 procent oss.” Ett av de få undantagen som sticker ut, och också skiljer sig från debuten, är inkluderingen av elgitarr som på två spår kontrasterar Juancans och Akopalips smutsiga, samplingsdrivna produktioner. ”Zeko [Pelivani] var med som studioingenjör när vi spelade in plattan. Medans vi var igång i studion plockade han fram gitarren och körde ett par solon”, berättar Linkan. ”Vi märkte direkt hur bra det passade på ”Moonshine” och ”Lovesick” och beslöt oss för att behålla det”.

Med tanke på den långa processen de berättar om faller det sig naturligt att fråga hur pass mycket albumet förändrats sedan det påbörjades tills i år. ”Skivan har gått igenom fett många förändringar genom åren, många låtar har bytt form över tiden”, säger Linkan. ”Ta till exempel en låt som ”Depp” som var ett av de tidigaste spåren jag skrev och som jag verkligen kunde relatera till då, [samtidigt som jag ville ha kvar den] har beatet förändrats en hel del för att passa in bättre ljudmässigt”, fortsätter han. Juancan menar dock att av allt material trion spelade in var det egentligen låtarna som kom med på skivan som förändrats minst. En viktig skillnad från första plattan är att Linkan denna gång står för all textskrivning och rapp eftersom Juancans intresse nu helt ligger i att skapa beats. ”Jag har i grund och botten alltid varit en producent. Även om jag kickat en vers då och då känner jag att det inte är något jag identifierar mig med på samma sätt som när jag skapar beats”.

Någon gång under intervjun lägger Linkan på Jeru the Damajas klassiska ”The Sun Rises in the East” på skivspelaren vilket skapar ett ypperligt tillfälle att styra in diskussionen på gruppens influenser. ”Det är så sjukt mycket som influerat vår musik. Allt från klassisk hip-hop som Wu-Tangs tidiga grejor till Bob Marley och alternativ musik som till exempel Bo Hansson. Samt feta böcker och kassa tv-program”, svarar Linkan på min fråga. ”’Enter The Wu-Tang’ och framförallt den ljudbild RZA’s beats skapade där har varit en stor inspiration för mig”, säger Juancan. ”Jag lyssnar på och inspireras också mycket av filmmusik, Enrico Morricones sound har varit en stor influens för mitt musikskapande”.

Så vad är nästa kapitel i sagan om Side Effectz? Just nu är de överens om att målet är att sprida ”The Wood Sessions” och arbeta för att nå ut med den till så många människor som möjligt. ”Vi satsar på att styra upp så mycket spelningar som möjligt och sprida albumet genom så mycket promotion som möjligt”, säger Linkan och får medhåll av Juancan. Men redan idag finns det planer på framtida projekt. ”LoTech Original” är arbetstiteln på ett projekt som vi planerar att göra i samarbete med Växjöproducenten A-Dub”. Vad framtiden har att erbjuda gruppen är i dagsläget svårt att säga men passion och kvalitet finns i stora mått vilket definitivt talar till deras fördel. ”The Wood Sessions” finns att köpa nu både som CD och i digitalt format via iTunes och Spotify. 

Joachim & Rolf Kühn - "Love Stories"

Den nu sextiosju år gamla pianisten Joachim Kühn är idag kanske Tysklands främsta bidrag till den internationella jazzscenen. Kühns senaste alster, ”Love Stories”, är en duett för piano/klarinett där tio jazzstandards återskapas tillsammans med brodern Rolf Kühn. 

Som så mycket bra jazz handlar det om att skapa en intim känsla hos lyssnaren, något som bröderna tar till vara på till fullo. Den inledande klarinetten sveper in lyssnaren i en mjuk, musikalisk filt på öppningsspåret ”Misty”, en tolkning av Erroll Gardners original. Musiken ökar stundtals i ett crescendo och faller sedan tillbaka i ett lugnare parti där pianot tar plats. De spelar båda temat och i långa stunder improviserar de även tillsammans. För detta krävs två skickliga musiker med vana att spela tillsammans. Det är tydligt att det inte är första gången bröderna Kühn är i en studio.

”Angel Eyes” är en ballad ursprungligen skriven 1946 av Elza Fitzgerald. Trots att den inte når upp till originalets höjder är det helt klart en värdig version. Klarinetten återskapar Fitzgeralds unika röst och ”sjunger” ordlöst ut texten med kraftfull känsla medans Joachim kompar försiktigt. Det är inte förrän tre minuter in i stycket som pianot får huvudrollen med ett eftertänksamt solo som visar Joachim Kühns känsla för att spela runt tystnaden och låta musiken andas.

Rent musikaliskt är det bästa spåret ”Easy Living”. Här finns en drömlik stämning som skapas genom interaktionen mellan instrumenten vilka båda återger fantastiska solopartier. Man kan ana influenser från pianisten Chick Corea i sättet Kühn systematiskt arbetar sig igenom ackord och noter. Det är ingen tvekan om att det är fantastiskt duktiga och vältränade musiker vi lyssnar på här. Mycket av det de gör är både spännande och skickligt. Jag saknar dock längre solopartier, det är för sällan man hör pianot utan klarinetten i samklang och vice versa. Man kan också önska att de hade valt någon mer oväntad jazzstandard till spellistan. Trots detta är det överlag en bra skiva.

Roxy Music - "Roxy Music" (1972)

With the release of their self-titled debut album in 1972, Roxy Music, together with David Bowie, became the foremost representatives of the glam rock (or glitter rock) movement. This was not as much a term that defined their music, as much as it was a description of their glittery physical appearances and eccentric clothing. Up to that point, rock music had been almost exclusively a testosterone fabric filled with macho stereotypes. This was obviously not a tradition that Roxy bandleader and songwriter Brian Ferry had much interested in continuing. Defying all the manly man clichés of rock music, the band became known for their theatrical performances and love for the different. After all, this was no coincidence, being that Ferry, Eno and Mackay all had studied at art colleges they had all picked up an interest in the modern pop art. This would of course prove to be helpful when the band was formed some odd years later. “We didn’t invent eclecticism but we did say, and prove, that rock ‘n’ roll could accommodate – well anything really”, McKay later has been quoted of saying. 

So how did this strange, wonderful rock/avant-garde piece of pop art music come about? One story goes that Brian Ferry auditioned for the part of lead singer in King Crimson after the departure of their former vocalist Greg Lake departed in 1970. Although this never came to fruition, it did lead to Crimson member Peter Sinfield taking on production duties for Ferry’s group, at the time simply named Roxy. Besides the lead singer, the band now included Andy McKay on sax and oboe, Phil Manzanera on electric guitar, Graham Simpson and Paul Thompson on bass and drums, respectively. The last piece of the puzzle that was the original incarnation of Roxy Music was keyboardist/technician and (according to Sinfield) second producer Brian Eno. Picked up by E.G. Management, this formation found themselves at London’s Command Studios, recording their debut album on a budget of no more than €5,000. Recordings took place between the 14^th and 29^th of March 1972, with the final mixing process going down in the first week of April. An interesting fact is that the album was finished, mixed and ready to hand over once Roxy Music was signed to Island Records shortly after. 

Not being able to decide on a fitting single to promote the release with, Ferry once again took his band mates to Command in order to record new material. The resulting “Virginia Plain” (packing “The Numberer” on the B-side) eventually peaked at number 4 on the UK singles chart. The single, which was added to later pressings including the one you’re holding in your hands, gave the LP the boost to make it to the UK top 10 by late ’72. 

 

The music on this disc was new and different, just like their image, with a load of different styles and directions mashed into an asymmetric but beautiful wall of sound. As Ferry remarks, “The album is really kind of a tracer as to where we could go. There are lots of different directions there, and deliberately so, because we never really did want to have one recognizable sound.” Another thing that made Roxy Music stand out was the crystal clear chemistry displayed between its members. They were by far not the most technically skilled musicians around, but they showed more than enough passion and willingness to break barriers to make up for it. Considering that Brian Eno would leave the band soon after the recording of their sophomore LP, “For Your Pleasure”, his contribution here becomes even more noticeable. The keyboard parts and studio wizardry he adds on cuts like “2.H.B.” and “Ladytron” provides lots of distinct textures to the overall sound and gives a hint of what the future would hold for Eno’s solo career. Also original bassist Graham Simpson was replaced by Rik Kenton shortly after recordings, making “Roxy Music” the only release to feature the original, and to some the definite, line-up of the band.

Nick Mason - "Inside Out"

Nick Mason har med Inside Out skapat en trovärdig och auktoritärt berättad biografi över rockgiganterna Pink Floyd. Mason var den enda medlemmen av bandet som var helt delaktig under dess fyrtioåriga karriär vilket också gör honom till den mest lämpliga ur kvartetten att berätta deras gemensamma historia. Detta är något som både David Sinclair och Bev Vincent trycker på i sina recensioner av boken för The Guardian respektive Onyx Reviews. Historien är berättad utan den sensationalism som ofta uppstår när någon utomstående författare skriver om ett band av Pink Floyds storlek, vilket Sinclair också nämner. På samma sätt skulle biografin säkerligen i större utsträckning ha färgats av personliga åsikter om Gilmour, Waters eller Wright istället hade tagit på sig arbetet. Detta beror på det kaotiska förhållandet som utspelades mellan dessa tre under olika perioder av bandets historia som beskrivs i boken. Att få en insiderblick på de inre spänningarna som under många år färgade Pink Floyds historia är definitivt någonting som kommer att uppskattas av bandets fans, och i allmänhet har Masons författardebut fått goda recensioner. 

Språket är direkt och träffsäkert och Masons ofta uppvisade torra brittiska humor, som båda recensenterna nämner, lyfter berättandet. Till skillnad från många andra biografier, som ofta skildrar spektakulära levnadsöden ur ett förstahandsperspektiv, tror jag att Inside Out dock är svårare att uppskatta för icke-bekanta av bandet. Både Sinclair och Vincent beskriver nöjet i att läsa om inspelningar, detaljer kring turnéer och filminspelningar. Eftersom jag själv länge har varit fascinerad av gruppen och deras klassiska verk håller jag med om att detta var mycket intressant läsning. För den, som Sinclair skriver, som istället söker avslöjanden om sexskandaler, skilsmässor, drogintag och annat som inte direkt berättar Pink Floyds musikaliska historia finns här inte lika mycket att hämta.