Sedan debuten 1991 har New Yorkaren Pete Rock (P. Phillips) ofta räknats till de absolut tyngsta och mest nyskapande producenterna inom hip-hopgenren. Samarbeten med tidigare partnern CL Smooth, Nas, Public Enemy, Notorious B.I.G. och InI har klassats som stilbildande, moderna mästerverk. Med sin sjätte fullängdare, 2001:s ”PeteStrumentals”, har Phillips återigen utmanat sin kreativitet genom att skapa ett nästintill helt instrumentalt hip-hop album. I en genre där vokalister och välskrivna texter är det viktigaste elementet är det med instrumentala verk viktigt att hitta likvärdiga ersättningar för dessa och därigenom undvika monotonitet. Detta är något som Pete Rock briljant gör hela vägen genom den 76-minuter långa dubbel LP:n. Albumet är en del av engelska bolaget BBE:s satsning The Beat Generation där ett antal legendariska hip-hopproducenter fått chansen att visa sina färdigheter. De utvalda artisterna har i stora drag fått fria tyglar när det gäller innehållet. Pete Rock har valt att damma av sina favoriter ur sin stora samling tidigare oanvända beats från perioden 1990 till 2000. Dessa har sedan remixats och sammanställts för att skapa en sammanhängande platta.
I klassisk hip-hop tradition är produktionerna i stora drag helt samplingsbaserade och med hjälp av bitar från både klassiska och obskyra jazz, funk och soullåtar skapar Phillips ett tungt groove som oftast är nästintill hypnotiserande. Med krispiga trummor, markerade baslinjer, saxofoner, trumpeter, pianoslingor och vibrafoner mästerligt sammanvävda låter skivan många gånger som en fusion mellan hip-hop och jazz. Rod Huis mixning av projektet bör också berömmas då han verkligen lyckats framhäva de separata instrumenten, och utan facit i hand hade det varit svårt att veta att musiken skapats med hjälp av en mängd olika samplingar. Källorna Pete har lånat från är dessutom väldigt spridda, på t.ex. den mörka, nästan mystiska ”Smooth Sailing” och efterföljande ”Pete’s Jazz” blandas utdrag från bl.a. Gary Burton, Thad Jones & Melvin Lewis Orchestra och R&B-kvintetten Creative Source. På andra håll vävs stycken från plattor av Isaac Hayes, Dorothy Lewis, James Brown, Cannonball Adderley och Placebo in. Det krävs en minst sagt skicklig producent och en oerhört musikalisk lyssnare för att skapa någonting så här pass tidlöst med bara en SP1200-sampler och en stor skivsamling. Att ta en del av trumspåret från en skiva, en öppen baslinje från en annan samt ett valfritt soloinstrument från en tredje och sedan pussla ihop dem på ett sådant sätt att de inte bara bildar en tonmässigt korrekt helhet, utan också någonting originellt och minnesvärt är mästerligt. Detta tål att tänkas på då man avnjuter ”PeteStrumentelas”, men i slutändan är det inte tillvägagångssättet utan den färdiga produkten som räknas. I mitt tycke har Pete Rock skapat den vassaste och mest originella instrumentala hip-hopskivan hittills.
Albumet innehåller dock även ett antal vokalspår, av sexton spår gästas fem av fyra olika gästrappare. Detta skulle kunna bryta av albumets flyt men lyckligtvis fungerar det här åt motsatta hållet. Då rapplåtarna dyker upp med jämna mellanrum upplevs de snarare som en välbehövlig kontrapunkt till den förövrigt instrumentala musiken. Rent musikaliskt är de också i linje med resten av produktionerna, det är jazzinfluerade ljudbilder som är tunga på bas. Istället för att anlita de största namnen för tiden har Phillips här istället satsat på undergroundartister som passar in i helheten. Förutom en välkommen återförening med CL Smooth, som här som vanligt gör skäl för sitt artistnamn på funkiga ”Back On the Block”, återfinns låtar med Nature, Freddie Foxxx och gruppen The U.N. Just de sistnämnda briljerar extra mycket på hårdkokta ”Nothin’ Lesser” och avslutande spåret ”Cake”, vilket egentligen är enda gången vokalisterna helt står i fokus över ett avskalat men tungt beat uppbyggt kring en minimalistisk pianoslinga.
Trots sin längd är ”PeteStrumentals” ett album som fungerar bäst att lyssna på i sin helhet från början till slut. Med låtar påbörjade mellan 1990 och 2000 spänner skivan över hela Pete Rocks karriär upp till denna punkt och visar på den stora bredd och innovation som hans namn har blivit synonymt med. Är man inte redan införstådd till varför mannen har räknats till de allra viktigaste hip-hopproducenterna under 20 års tid så är hans bidrag till The Beat Generation serien en ypperlig utgångspunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar