Roxy Music - "Roxy Music" (1972)

With the release of their self-titled debut album in 1972, Roxy Music, together with David Bowie, became the foremost representatives of the glam rock (or glitter rock) movement. This was not as much a term that defined their music, as much as it was a description of their glittery physical appearances and eccentric clothing. Up to that point, rock music had been almost exclusively a testosterone fabric filled with macho stereotypes. This was obviously not a tradition that Roxy bandleader and songwriter Brian Ferry had much interested in continuing. Defying all the manly man clichés of rock music, the band became known for their theatrical performances and love for the different. After all, this was no coincidence, being that Ferry, Eno and Mackay all had studied at art colleges they had all picked up an interest in the modern pop art. This would of course prove to be helpful when the band was formed some odd years later. “We didn’t invent eclecticism but we did say, and prove, that rock ‘n’ roll could accommodate – well anything really”, McKay later has been quoted of saying. 

So how did this strange, wonderful rock/avant-garde piece of pop art music come about? One story goes that Brian Ferry auditioned for the part of lead singer in King Crimson after the departure of their former vocalist Greg Lake departed in 1970. Although this never came to fruition, it did lead to Crimson member Peter Sinfield taking on production duties for Ferry’s group, at the time simply named Roxy. Besides the lead singer, the band now included Andy McKay on sax and oboe, Phil Manzanera on electric guitar, Graham Simpson and Paul Thompson on bass and drums, respectively. The last piece of the puzzle that was the original incarnation of Roxy Music was keyboardist/technician and (according to Sinfield) second producer Brian Eno. Picked up by E.G. Management, this formation found themselves at London’s Command Studios, recording their debut album on a budget of no more than €5,000. Recordings took place between the 14^th and 29^th of March 1972, with the final mixing process going down in the first week of April. An interesting fact is that the album was finished, mixed and ready to hand over once Roxy Music was signed to Island Records shortly after. 

Not being able to decide on a fitting single to promote the release with, Ferry once again took his band mates to Command in order to record new material. The resulting “Virginia Plain” (packing “The Numberer” on the B-side) eventually peaked at number 4 on the UK singles chart. The single, which was added to later pressings including the one you’re holding in your hands, gave the LP the boost to make it to the UK top 10 by late ’72. 

 

The music on this disc was new and different, just like their image, with a load of different styles and directions mashed into an asymmetric but beautiful wall of sound. As Ferry remarks, “The album is really kind of a tracer as to where we could go. There are lots of different directions there, and deliberately so, because we never really did want to have one recognizable sound.” Another thing that made Roxy Music stand out was the crystal clear chemistry displayed between its members. They were by far not the most technically skilled musicians around, but they showed more than enough passion and willingness to break barriers to make up for it. Considering that Brian Eno would leave the band soon after the recording of their sophomore LP, “For Your Pleasure”, his contribution here becomes even more noticeable. The keyboard parts and studio wizardry he adds on cuts like “2.H.B.” and “Ladytron” provides lots of distinct textures to the overall sound and gives a hint of what the future would hold for Eno’s solo career. Also original bassist Graham Simpson was replaced by Rik Kenton shortly after recordings, making “Roxy Music” the only release to feature the original, and to some the definite, line-up of the band.

Nick Mason - "Inside Out"

Nick Mason har med Inside Out skapat en trovärdig och auktoritärt berättad biografi över rockgiganterna Pink Floyd. Mason var den enda medlemmen av bandet som var helt delaktig under dess fyrtioåriga karriär vilket också gör honom till den mest lämpliga ur kvartetten att berätta deras gemensamma historia. Detta är något som både David Sinclair och Bev Vincent trycker på i sina recensioner av boken för The Guardian respektive Onyx Reviews. Historien är berättad utan den sensationalism som ofta uppstår när någon utomstående författare skriver om ett band av Pink Floyds storlek, vilket Sinclair också nämner. På samma sätt skulle biografin säkerligen i större utsträckning ha färgats av personliga åsikter om Gilmour, Waters eller Wright istället hade tagit på sig arbetet. Detta beror på det kaotiska förhållandet som utspelades mellan dessa tre under olika perioder av bandets historia som beskrivs i boken. Att få en insiderblick på de inre spänningarna som under många år färgade Pink Floyds historia är definitivt någonting som kommer att uppskattas av bandets fans, och i allmänhet har Masons författardebut fått goda recensioner. 

Språket är direkt och träffsäkert och Masons ofta uppvisade torra brittiska humor, som båda recensenterna nämner, lyfter berättandet. Till skillnad från många andra biografier, som ofta skildrar spektakulära levnadsöden ur ett förstahandsperspektiv, tror jag att Inside Out dock är svårare att uppskatta för icke-bekanta av bandet. Både Sinclair och Vincent beskriver nöjet i att läsa om inspelningar, detaljer kring turnéer och filminspelningar. Eftersom jag själv länge har varit fascinerad av gruppen och deras klassiska verk håller jag med om att detta var mycket intressant läsning. För den, som Sinclair skriver, som istället söker avslöjanden om sexskandaler, skilsmässor, drogintag och annat som inte direkt berättar Pink Floyds musikaliska historia finns här inte lika mycket att hämta.

Skivrecension: Pete Rock - "PeteStrumentals"

Sedan debuten 1991 har New Yorkaren Pete Rock (P. Phillips) ofta räknats till de absolut tyngsta och mest nyskapande producenterna inom hip-hopgenren. Samarbeten med tidigare partnern CL Smooth, Nas, Public Enemy, Notorious B.I.G. och InI har klassats som stilbildande, moderna mästerverk. Med sin sjätte fullängdare, 2001:s ”PeteStrumentals”, har Phillips återigen utmanat sin kreativitet genom att skapa ett nästintill helt instrumentalt hip-hop album. I en genre där vokalister och välskrivna texter är det viktigaste elementet är det med instrumentala verk viktigt att hitta likvärdiga ersättningar för dessa och därigenom undvika monotonitet. Detta är något som Pete Rock briljant gör hela vägen genom den 76-minuter långa dubbel LP:n. Albumet är en del av engelska bolaget BBE:s satsning The Beat Generation där ett antal legendariska hip-hopproducenter fått chansen att visa sina färdigheter. De utvalda artisterna har i stora drag fått fria tyglar när det gäller innehållet. Pete Rock har valt att damma av sina favoriter ur sin stora samling tidigare oanvända beats från perioden 1990 till 2000. Dessa har sedan remixats och sammanställts för att skapa en sammanhängande platta.  

I klassisk hip-hop tradition är produktionerna i stora drag helt samplingsbaserade och med hjälp av bitar från både klassiska och obskyra jazz, funk och soullåtar skapar Phillips ett tungt groove som oftast är nästintill hypnotiserande. Med krispiga trummor, markerade baslinjer, saxofoner, trumpeter, pianoslingor och vibrafoner mästerligt sammanvävda låter skivan många gånger som en fusion mellan hip-hop och jazz. Rod Huis mixning av projektet bör också berömmas då han verkligen lyckats framhäva de separata instrumenten, och utan facit i hand hade det varit svårt att veta att musiken skapats med hjälp av en mängd olika samplingar. Källorna Pete har lånat från är dessutom väldigt spridda, på t.ex. den mörka, nästan mystiska ”Smooth Sailing” och efterföljande ”Pete’s Jazz” blandas utdrag från bl.a. Gary Burton, Thad Jones & Melvin Lewis Orchestra och R&B-kvintetten Creative Source. På andra håll vävs stycken från plattor av Isaac Hayes, Dorothy Lewis, James Brown, Cannonball Adderley och Placebo in. Det krävs en minst sagt skicklig producent och en oerhört musikalisk lyssnare för att skapa någonting så här pass tidlöst med bara en SP1200-sampler och en stor skivsamling. Att ta en del av trumspåret från en skiva, en öppen baslinje från en annan samt ett valfritt soloinstrument från en tredje och sedan pussla ihop dem på ett sådant sätt att de inte bara bildar en tonmässigt korrekt helhet, utan också någonting originellt och minnesvärt är mästerligt. Detta tål att tänkas på då man avnjuter ”PeteStrumentelas”, men i slutändan är det inte tillvägagångssättet utan den färdiga produkten som räknas. I mitt tycke har Pete Rock skapat den vassaste och mest originella instrumentala hip-hopskivan hittills.

Albumet innehåller dock även ett antal vokalspår, av sexton spår gästas fem av fyra olika gästrappare. Detta skulle kunna bryta av albumets flyt men lyckligtvis fungerar det här åt motsatta hållet. Då rapplåtarna dyker upp med jämna mellanrum upplevs de snarare som en välbehövlig kontrapunkt till den förövrigt instrumentala musiken. Rent musikaliskt är de också i linje med resten av produktionerna, det är jazzinfluerade ljudbilder som är tunga på bas. Istället för att anlita de största namnen för tiden har Phillips här istället satsat på undergroundartister som passar in i helheten. Förutom en välkommen återförening med CL Smooth, som här som vanligt gör skäl för sitt artistnamn på funkiga ”Back On the Block”, återfinns låtar med Nature, Freddie Foxxx och gruppen The U.N. Just de sistnämnda briljerar extra mycket på hårdkokta ”Nothin’ Lesser” och avslutande spåret ”Cake”, vilket egentligen är enda gången vokalisterna helt står i fokus över ett avskalat men tungt beat uppbyggt kring en minimalistisk pianoslinga.

Trots sin längd är ”PeteStrumentals” ett album som fungerar bäst att lyssna på i sin helhet från början till slut. Med låtar påbörjade mellan 1990 och 2000 spänner skivan över hela Pete Rocks karriär upp till denna punkt och visar på den stora bredd och innovation som hans namn har blivit synonymt med. Är man inte redan införstådd till varför mannen har räknats till de allra viktigaste hip-hopproducenterna under 20 års tid så är hans bidrag till The Beat Generation serien en ypperlig utgångspunkt.

Recension #1: Miles Davis - The Autobiography

 I den ca 500 sidor långa biografin får vi följa Davis liv som ung grabb i St. Louis till sina allra sista år som jazzens största rockstjärna. På så sätt är det fantastiskt att han skrev sin biografi så pass sent i sitt liv. Boken publicerades 1989, endast två år före han avled. Den röda tråden i Davis liv var kärleken till musiken och biografin är rik på trivia om inspelningar och anekdoter om honom och musikerna omkring. Med tanke på det hektiska leverne han förde, kryddat av droger, sex och snabba bilar, finns här dock mycket som bör fånga intresse även hos de som inte känner honom genom musiken. 

I stort sett det enda som drar ner helhetsintrycket en liten aning är Davis besatthet av människors hudfärg vilket är ett ständigt återkommande tema. För övrigt är språket färgstarkt och känns äkta, med en mängd svordomar och slanguttryck, vilket bidrar till känslan av att det verkligen är Miles Davis själv som berättar. En inläsning på ljudbok av mannen i fråga hade minst sagt varit guld värt!