Den seriösa musikerkritikern har spelat en viktig roll i musikens historia och allmänhetens syn på denna under åtminstone 200 år. Vad musikkritikens egentliga roll betyder har i stor utsträckning förändrats genom årens lopp. Men samtidigt har såväl populärmusiken, finsmakarmusiken och inte minst samhället förändrats i fantastiskt stor utsträckning, så detta har varit en oundviklig följd. Från att ha betraktats som en allvetande och av musikstycken djupt analyserande ”smakdomare” betraktades kritikerns ord nästan som lag på t.ex. 1800-talet. Satte ”smakdomaren” ett stycke på en piedestal, gavs publiken en vedertagen garanti att det här var en komposition som det nu var svårt för den privata, mindre insatta, personen att våga tycka mindre bra.
Att det i viss mån är samma typ av musikkonnässörer som (kanske rentav genom reinkarnation) verkar i dag är inte ett helt felaktigt påstående och likheterna finns. Det är dock tveklöst skillnaderna som är betydligt mer utmärkande för dagens musikrecensent. Idag är den allvetande smakdomaren lyckligtvis ett begrepp från det förflutna, även om det finns de kritiker som tydligt visar på en musikalisk överlägsenhet mot sin läsarpublik. Idag har det accepterats att skönheten hos musik ligger i betraktarens öron, vilket gör att det egentligen inte finns något rätt eller fel när man diskuterar musikkritik på amatörnivå.
Men visst har en recension av t.ex. en Cream platta betydligt högre trovärdighet och analytisk inblick av en på ämnet kunnig person som ofta har utbildat sig till att bli både bättre lyssnare, musikanalytiker och skribenter. Leta upp och jämför en recension av ”Disraeli Gears” skriven av en nybörjare (detta kan enkelt hittas på exempelvis ett Cream forum på nätet) mot t.ex. originalrecensionen ur Rolling Stone i januari numret 1968 (Rolling Stone (Vol. 1; no. 4), Janary 1968, s. 20) och bilden blir snabbt tydlig att inte vem som helst kan recensera skivor. Åtminstone inte på ett läsvärt, intressant och fångande sätt – tre saker som, enligt mig, är oumbärliga i den moderna recensionen.
Genom tiderna har musikkritiken också varit mediet som bidragit till att den musikaliska kanon som representerar det bästa ur musiken från olika tider och olika genrer skapats. En kanon förs vidare genom generationer och i århundraden och blir en definitiv representation över vad som var de främsta musikaliska händelserna under en viss tidsera. Här är det viktigt att vissa kriterier används för att slå fast vad som är bra, respektive mindre bra, och utbildade, oerhört kunniga och passionerade musikkritiker spelar här en oerhört viktig roll. Något som musikerna inte helt på egen hand kan skapa även om det är deras musik som utgör kanonen. Detta gör att det gamla resonemanget om at musikskribentyrket oftast innehas av de inte duktiga nog att kunna spela musik själva helt faller platt.
Skrivandet, precis som musiken, är ett hantverk i sig och i kritikerns makt ligger chansen att påverka människors skivkonsumtion och fungera som en guide för vad som är ”bra” och ”mindre bra”. I deras uppgift finns också att, i samma funktion som en DJ, få fram nya skivor och talanger i rampljuset. Att den seriösa musikrecensenten ibland har fått ett dåligt rykte hos lyssnare och musiker beror, enligt mig, på att artister inte har klarat av en negativt betonad recension och därmed kritiserar hela det musikkritiska yrket. Detta är absurt i deras arbete om kritiken är konstruktiv och befogad, någonting en musikrecensent med ett professionellt förhållningssätt alltid ska se till att vara. Dessa artister bör istället, återigen om recensionen är utförd på ett riktigt och ärligt sätt, ta till sig även de negativa punkterna av en recension och åtminstone betrakta varför denna åsikt har uppstått och om den varit befogad. En bättre kommunikation och respekt mellan artister och musikkritiker hade, enligt mig, i längden gynnat både musiker och kritiker och i sin tur därmed lyssnaren.
