Få så genuint egensinniga artister har lyckats överleva på sina egna villkor i dagens överkommersialiserade musikaliska klimat på samma sätt som Erykah Wright Badu (född 1971). Under femton års tid har hon levererat toppklassiga, oftast egenproducerade, plattor och hyllats för sina energiska och originella livespelningar. Hennes stora musikaliska bredd har gett upphov till, inte bara bra, men också väldigt olikljudande skivor som har värvat henne en stor skara fans från flera olika håll. Men det är de afro-amerikanska genrerna som har legat till grund för allt hon har företagit sig. Erykah har flera gånger jämförts med Billie Holiday vilket bara i sig är en smått fantastisk bedrift.
1997 debuterade Badu med ”Baduizm” , ett album som gav henne mycket uppmärksamhet för den unika blandning av funk, jazz, hip-hop och klassisk Motown soul som skivan innehöll. Tillsammans med de manliga kollegorna D’Angelo och Maxwell fick Badus musik kritiker att skapa genrebeskrivningen ”neo soul” för vad de sysslade med. De var alla tre medvetna artister som gjorde soulmusik med kraftiga inslag från andra, i grunden, afro-amerikanska genrer. Vad som hördes på framförallt Erykahs och D’Angelos respektive debutalbum skapade en välbehövlig kontrast till det som för tiden passerade som soul och R&B på radio och MTV.
Med ”Baduizm” blev Badu snabbt ett hushållsnamn inom den moderna soulen och plattan sålde, trots sina icke-kommersiella ambitioner, i miljontals exemplar. Med en sådan omedelbar succé på ett stort bolag som Universal blir det oundvikligt att cheferna kommer att pressa artisten till att så snabbt som möjligt spela in ett nytt album. Erykah, som enkelt hade kunnat slänga ihop en samling liknande spår och åtminstone fått en guldskiva för besväret, lät sig dock inte stressas. Det tog tre år innan uppföljaren, ”Mama’s Gun” landade i butikerna. Skivan var om mycket ett samarbete med The Soulquarians, ett nybildat kollektiv av likasinnade artister, producenter och instrumentalister som rörde sig i gränslandet mellan soul, funk och hip-hop. Under några år höll den här gruppen till i Jimi Hendrix gamla studio i New York, Electric Ladyland Studios, där flera album som idag anses som mästerverk spelades in mellan 1997 och 2000. Tillsammans skapade de på ”Mama’s Gun” ett ännu bredare sound än föregångarens. Utan att låta krystat röde man sig från energiska och gitarrtunga öppningsspåret ”Penitentiary Philosophy”, till classic blues sång i ”Old Moon”, till den vackra duetten med Stephen Marley i ”Love You”, osv. Vad som dock bestod genom hela alstret var en känsla av värme och lekfullhet.
Till skillnad från en mängd artister vars kreativitet och uppfinningsrikedom har dalat med tiden har Erykah Badu inte varit rädd för att förändras. Det är detta som har hållit hennes musik fräsch och intressant. Hon har gått vidare till nya instrumentalister och medproducenter med varje skiva och man vet aldrig riktigt säkert vad som bjuds när en ny Badu platta vankas. 2003s ”Worldwide Underground” med specialsammansatta studiobandet Freakquency lämnade mycket att önska men hennes senaste verk, ett konceptalbum i två delar utgivet som ”New Amerykah” står sig som hennes ambitiösaste artistiska yttring hittills. Den första volymen är en mörk skiva som speglar de känslor och tankar som skapas av rädsla och texterna har en tydlig politisk framtoning. Den andra skivan som kom ut förra året har en betydligt varmare ljudbild och handlar om motsatsen till den första – kärlek, värme och positivitet.
Vad som blir nästa steg för den här kvinnan återstår att se, men att det kommer att vara någonting oväntat är sannolikt att räkna med. Om och om igen har Erykah Badu visat att det går att klara sig i musikbranschen genom att hårt hålla på sin artistiska integritet. Om fler artister vågar följa hennes exempel kanske det finns hopp för den kommersiella musiken trots allt…
